Min bröstrekonstruktions-operation

Dagen var inne, det var tisdagen den 2 nov och jag skulle få "tillbaka" mitt vänsterbröst som hade operats bort tre och ett halvt år tidigare pga bröstcancer.

Inskrivning på kirurg-ortoped avd i Karlshamn väntade. Jag skulle jobba halvdag var det bestämt. Jag skulle inte vara i Karlshamn fören kl fyra. Vi hade fotografering på jobbet den dagen och då är det alltid bra om man är med. Klockan tolv hämtade pappa mig på jobbet och skjutsade hem mig. I bilen ringde mamma och var orolig och frågade om jag inte skulle dra mig ur operationen, den är ju så STOR menade hon på! Ja, den är stor sa jag, men jag VILL och är nu laddad för detta, sa jag! DÅ, om inte förr, blev jag nervös!

När jag sa hej då och kramade pappa hemma på garageuppfarten kom små tårar... Från båda två tror jag minsann! Jag tror vi båda blev lite påminda om min stora bröstcanceroperation för tre och ett halvt år sedan.

Jag slängde mig i duschen och tvättade mig i Descutan, någon slags anitbakteriell duschkräm jag fick med mig hem efter inskrivningssamtalet. Klockan tre kom Magnus hem från jobbet och då körde vi mot Karlshamn. Han hade haft en orolig eftermiddag med mycket tankar han med, sa han. Jag tror vi alla hade mycket tankar inför detta faktiskt... Att jag skulle lägga mig på operationsbordet frisk liksom...

I Karlshamn fick jag genast träffa läkarna som skulle göra operationen på onsdagen, alltså dagen därpå. De gör tre sådana här operationer på hösten och tre på våren, inte mer. Operationen heter Bröstrekonstruktionsoperation med fri lambå. Ha ha, lambå tycker jag låter som en maträtt!! Lambån är alltså det de tar från buken på mig, och gör nytt bröst av (vävnad + blodkärl). Här blir inga silikontuttar inte! ;-) Doktor Martin Raichman är stationerad på Blekingesjukhuset och doktor Anders Liss jobbar i vanliga fall i Uppsala. De kom precis från den andra operationen den veckan. Anders ritade och mätte och gjorde uträkningar ”på mig” med spritpenna. De var himla skojfriska, när vi skildes sa de ”vi ses imorgon bitti”, men ändrade sig och sa ”ja, vi ser dig, du ser ju inte oss, ha ha”! ;-)

Jag fick dela rum med tjejen/kvinnan som gjorde operationen först av alla, i måndags. Hon mådde oförskämt bra! Det kändes skönt att se, för mamma hade verkligen gjort mig nervös med sitt samtal i bilen! Jag vet ju att man inte kan jämför med någon annan eller så, men det kändes bara så gött att se denna kvinna.

Magnus körde hemåt vid sextiden. Då kunde jag bara – vänta på morgondagen... ;-) Det kom en sköterska och gav mig en blodförtunnande spruta i magen. Denna fick jag reda på att jag skulle ta ett tag framöver – och själv därhemma! Detta bara för att undvika blodpropp i det nya bröstet med tillhörande blodkärl. Det är verkligen rörmokeri på hööög nivå!

På onsdagsmorgonen blev jag väckt kl halv sex. Då var det dags för dusch nr tre i Descutan (nr två gjorde jag på kvällen). Jag blev skjutsad i sängen till operation kl halv åtta. Det var två goa operatiosnsköterskor som mötte upp mig på operation. Nu väntade lite ”pyssel” och grejer, innan de kunde söva mig. Jag fick bla ett varmt täcke på mig (från ett värmeskåp), och något som såg ut som en ”te-huva” på huvudet! Jag skulle ju vara sövd många timmar, och då får patienten INTE frysa, det är inte bra.

Slutligen var jag i alla fall inne i själva operationsrummet. Då kom fler ”yrkeskategorier” och presenterade sig. ”Oj, ni blir många” sa jag! Då är man verkligen ett ”operationsobjekt”, utan något eget på sig! Jag har ju dock glasögon och de hade jag fortfarande på mig. Jag minns, och blev så glad, för det var en tjej i operationsteamet som sa att jag hade så snygga glasögon! Jag sa att de var nya och hon sa att hon tycket de var så läckra med fjärilarna på skalmarna. :-)
Jag fick sedan lite sömnmedel, så att jag blev lite ”lullig”. Därefter sa de ”nu ska du få sova”, och så somnade jag bums.

När man sedan vaknar känns det ju som att de nyss sa ”nu ska du få sova”, men det hade gått ca fem timmar då och kl var mellan ett och två på eftermiddagen! Jag kördes upp till en speciell ”obs-avdelning”, där man alltid får ligga efter denna typ av operation. De behöver nämligen komma och checka lambån och blodkärlet en gång i kvarten under de sex första timmarna, sedan mer och mer sällan. Det har de inte resurser till på ”vanliga” uppvakningsavdelningen.

Jag låg där och mådde helt ok, ingen smärta eller så. Dock kände jag att hjärtat ”levde lite rövare” på mig... Det kändes lite otäckt. Tydligen oroade det sköterskorna också, för det pratades och grejades väldig mycket vid min säng! DÅ blev jag lite orolig i kroppen. Vad hände egentligen? Det kom en hjärtspecialist minns jag. Vad han sa eller gjorde minns jag inte. Jag minns bara att jag var såååå TRÖTT! Man är ju dödstrött efter en operation, och de lämnade ju inte mig i fred något eftersom de skulle kolla lambån OCH detta med hjärtat. Jag minns att Martin Raichman och Andres Liss också kom och pratade vid min säng och jag hörde att de sa att själva operationen hade gått jättebra. Plötsligt kom en av sköterskorna och sa att jag skulle få medicin mot att hjärtat gick fort + en blodtrycksmedicin. Därefter blev det liiite lugnare vid min säng! Jag kunde slumra litegrann. Magnus ringde vid fyra tiden på eftermiddagen. Jag orkade faktiskt prata med honom. Jag nämnde det med hjärtat, men sa att ring bara mamma och pappa och säg att operationen har gått bra (för det hade den ju!).

Jag låg där och dåsade. Det slog mig att det var onsdag och Bonde söker fru på TV! Min rumskompis som hade gjort operationen på måndagen berättade att hon hade fått in en TV på rummet på obs-avdelningen. Jag frågade sköterskorna om jag inte skulle kunna få in en TV och ”lyssna” på Bonde söker fru. Jag sa att titta orkar jag inte göra, men att lyssna på det hade varit skönt. Jag ville skingra tankarna lite. Det fick jag!

Jag hade samma sjuksköterska + undersköterska-team fram till kl nio på kvällen, då kom kvällspersonalen. De kollade min lambå varje timme hela natten. Jag fick ett illamåendeanfall på eftermiddagen och ett på natten. Fy, precis som jag fick efter förra operationen. Det är hemskt! Man bara kallsvettas och mår sååå illa! De kom rusande, undersköterskan med kall tvättlapp till min panna, sjuksköterskan med illamåendemedicin i sprutform. De kollade blodtrycket just i anfallet, och det var inte att det föll, som de trott förut, utan det är nog narkosen som är inblandat i det hela. Narkosmedel är starkt och påverkar mer än man tror! Magen är ju också helt tom, magens rörelser då kan också ge illamående. Jag kände nästan som en ”hungerkänsla” precis innan ”anfallet”.

Jag minns att Martin Raichman och Andres Liss även kom upp till mig på denna ”obs-avdelning” kl tio på kvällen! Jag sov och såg plötsligt bara två mörka figurer i vanliga ytterkläder vid min säng, jag blev faktiskt rädd! Det sa jag. Då skojade de och sa att det var bara två skogsmulle som var där och tittade till mig! ;-) Ja, sedan såg jag ju så klart att det var dem! :-)

Nu efteråt vet jag att de var där eftersom de ändå hade ett ärende till tjejen jag delade rum med uppe på kirurg avd (hon som hade opererats i mån). Hon hade nämligen lyckats dra av sin ”elektrod” som man har inopererad och som de kollar blodflödet i bröstet med varje kvart, varannan timme osv. Dessa doktorer har ju jour efter sådana här operationer och var tvungna att kolla upp detta. Då passade de på att titta till mig också. Det var inga problem med den här tjejen, inget hade förstörts, sköterskorna fick bara kolla hennes blodflöde med en doppler i stället (sådan man lyssnar på hjärtljuden med när man väntar barn).

Torsdag morgon. Äntligen fick jag frukost!!! Te och macka smakade så gott! Jag fick även sätta mig på sängkanten och tvätta mig litegrann. Det var skönt! Jag fick också tillfälle att ”se vad de gjort med mig”. ;-) Jag hade en hård gördel (korsett) om mage/buk, och hade nålar (dropp) i fötterna, jag hade tre ”drän” (dränage) och en katater... Puh! ;-) Och ett nytt högerbröst!!!! Men jag mådde helt ok! Magnus ringde även en gång till och jag berättade läget för honom. Jag bad honom ringa mamma och pappa och informera dem om läget. De ville ha mig kvar några timmar extra på obs-avdelningen pga mitt oroliga hjärta.

Jag låg sedan och kucklilurade på obs-avd fram till kl ett, då de körde mig till kirurg avd där min rumskompis väntade på mig. Hon var faktiskt lite orolig, då jag inte kommit upp på rummet på morgonen. Det var annars det som var bestämt. Men jag kom ju upp ”bara” fyra timmar senare. ;-) Jag hade dessutom GLÖMT att säga till mamma och pappa att det var bestämt att jag SKULLE tillbringa natten på obs-avdelningen. De var oroliga hela torsdagen fram till jag sms:ade kl fyra och sa att jag mådde bra. Magnus hade dessutom GLÖMT att ringa mamma och pappa på morgonen och berättat allt. Det första mamma och pappa hörde av mig var alltså kl fyra på torsdags eftermiddagen och det var i ett sms där jag skrev att allt var ok men att hjärtat strulat! Jag trodde ju då att de ändå hade fått en bakgrundsbild av Magnus... (Nu får man ha mobil på kirurg avd – sååå himla bra!)

Jag ringde till mamma och pappa på torsdagskvällen sen, och då hörde de ju att jag var ok! Min rumskompis hade hört hur min telefon hade tagit emot massor av sms under onsdagskvällen och torsdagsmorgonen. Jag hade den på ljuslöst men vibrationen var på. Jag ringde även till Freja och Tuva och sa godnatt. De tyckte att jag lät som vanligt, skönt! :-) Jag tog ett kort på mig själv i sjukhussängen där jag skrattade och såg ut ganska mycket som vanligt och skickade i mms till mamma och pappa, och Magnus så han kunde visa barnen.

Torsdagen flöt i sakta lunk. Jag var inte uppe något mer ur sängen. Middagen fick jag i sängen.

Men fredagen startade bättre! De drog de två dränen jag hade i buken. Sjukgymnasten kom och jag fick sitta upp på sängkanten en stund. Han kom med en ”gåstol” och det var sååå skönt att stå i den och bara få sträcka ut sin rygg (så gott det nu gick då jag hade blivit av med ca tio cm ”hud” och vävnad från magen - det stramar bra vill jag lova!). Jag satt upp på sängkanten och åt middag. Min rumskompis åkte hem på fredagen, hon var verkligen piggare än genomsnittet som gör denna operation!

Mamma och pappa kom på besök på fredagskvällen. :-) De tyckte det var skönt att se mig så pass pigg. Jag visade dem det enorma blåmärke jag hade långt ner på högerarmen och de fick även se nya bröstet (he he, lite blodigt). ;-)

De kom och kollade blodtillförseln till mitt nya bröst med jämna intervaller under hela sjukhusvistelsen. Allt var bra med det hela tiden. De ”tryckte” lätt på det nya bröstet och såg att huden blev vit, den skulle sedan fyllas och få normal färg igen inom tre sekunder. Med elektroden jag hade inopererad lyssnade de på blodflödet i bröstet i någon ”manick” som satt på sängen. Det lät som när man lyssnar på bebisens hjärtljud i en ”doppler” när man väntar barn och är hos barnmorskan.

Under lördagen slutade jag med den starka starka smärtstillande medicinen. Då började jag må så mycket bättre! Den starka starka smärtstillande medicinen gjorde mig så yr. Jag kunde vara uppe och gå mycket mer! Det är ju mycket viktigt att man är uppe och rör sig efter alla typer av operationer, för att förhindra blodproppar. Jag hade dock såååå jäkla svårt att ta mig ur sängen till en början. Sjukgymnasten försökte lära mig en ”rulla ur sängen- teknik”. Under senare delen av lördagen började den tekniken funka hyfsat, men inte prickfritt... ;-) Man ska lägga sig på sidan, ta ner benen i golvet, då ska, vips, tyngdlagen göra att överkroppen hänger med och man sitter på sängkanten! ;-)

Jag hade en liten ”pipa” att andas i. I den skulle jag andas minst tio andetag i varje timme. Den fungerar som så att man andas ut med ett motstånd, vilket gör att lungorna vidgas. Detta för att det inte ska samlas slem i lungorna, och för att lungorna inte ska sjunka in. Det är nämligen inte direkt ”gött” att ta djupa andetag då de skurit upp buken från höft till höft... Jag har tack och lov inte alls fått många ”host-känningar” sedan operationen, men några fick jag på sjukhuset. Jag försökte då att liksom harkla upp slemmet. Jag fick också varmt te och då löstes slemmet upp.

Pappa kom ensam och hälsade på på lördag eftermiddag. Jag var då svältfödd på Internet, så han hade till min stora glädje sin dator med sig! Han hade även kaffe och mammas nybakta mazariner med. Jag hade INGEN matlust alls fram till söndag lunch, så någon kaka ville jag inte ha. Jag började ta enbart Alvedon under söndagen (skippade Citodonen) och det var nog därför min matlust kom åter under söndagen, trodde sköterskorna. Stark smärtlindrande medicin kan påverka matlusten.

På söndagen kom så ÄNTLIGEN Magnus, barnen och farmor och farfar och hälsade på! De blev förvånade att jag var så pass pigg! Jag var uppe och knallade i korridoren då de kom. De hade med sig fika de med. Den här gången var jag mer sugen, i alla fall på kakan. Kaffet smakade så där...

Barnen fick titta på såret och blåmärket, de VILLE verkligen se och var mycket intresserade! Jag pussade och kramade så mycket jag kunde på dem. De ”åkte säng” upp och ner för glatta livet! När de åkte efter två timmar var jag riktigt trött, men det var så mysigt med besök! Jag tycker ändå det känns bra att barnen fick denna "positiva" bild av operation och sjukhus, det är verkligen så vi vill att vi i hela familjen ska känna efter allt negativt och "sjukt" då för tre och ett halvt år sedan!

På kvällen ringde Tuva och grät och var så ledsen. Hon saknade mig. Hon hade sagt flera gånger i bilen på väg hem att hon saknade mig. Veckan hade gått så bra, men hon blev så påmind om mig när de hälsade på.

På måndagen fick jag besked om att jag kunde åka hem! Under förmiddagen fick jag besök av en annan sjukgymnast som var mycket bra att prata och diskutera träningsmöjligheter med.

Jag hade tänkt att jag skulle duscha där på morgonen. Det är skönt att komma hem ren och slippa tänka på det de närmaste dagarna. Jag var stursk och tyckte att detta fixar ju jag! Jag satte mig på en duschstol och tog av gördeln - och sen var jag nära att svimma!!! Jag fick ringa på sköterskorna. Jag kunde bara stöna fram ”jag håller på att svimma, detta fixar inte jag!”. Det var sååååå OBEHAGLIGT att ta av gördeln, den är verkligen där på gott och ont. Den sitter som 17, men den ”håller in” alltihop! ;-) När jag tog av den kändes det som att hela buken skulle spricka upp igen! (Det skulle den så klart inte göra, men jag fick den känslan!) Jag fick hjälp till sängen och där låg jag sedan i en timme och bara pustade! Jag ville gå upp efter en kvart men de sa att jag skulle ligga en stund till eftersom jag varit så nära att svimma.

Jag fick krasst konstatera att jag inte fixade en dusch just då. Jag blaskade av mig rejält i stället, och fick hjälp att tvätta håret. :-)

Krafterna kom fort åter, och när Magnus hämtade mig kl två var jag så redo att åka HEM! :-) Dock oduschad! ;-)